Jag förändrades men förlorade aldrig mig själv

Smärta. Psykisk smärta förändrar människors liv. Enligt psykologer gör det att ditt förtroendet för människor minskar, du börjar övertänka och överger människor i ditt liv. Mitt liv har varit en enda obeskrivlig smärta med problem som är omöjliga att ignorera och som alltid kommer finnas kvar.

Minnena förföljer mig än idag, de falska ryktena och kommentarerna vars enda syfte var att såra eller för att få mina vänner att undvika mig. Hur människor la sig i mitt studerande och mobbade mig så att min depression skulle stegra, få mig att ge upp allt och därmed få deras avundsjuka försvinna. Blickarna, skratten och grimaserna som förföljde varje steg jag tog. De kunde vara snälla och nästa dag vara samvetslösa. Anledningen till att jag aldrig kunde slappna av var egentligen inte på grund av skolarbetet utan stressen över att jag inte hade någon tillförlitlig vän som fanns där för att hjälpa mig upp istället för att trycka ner mig. Jag fick sällan respekt, värde och tydligen förtjänade jag att bli behandlad hur som helst. Känslan av att vara annorlunda har jag alltid haft, men känslan blev bara förvärrad av mobbningen. 

Ta ett djupt andetag så ska jag berätta om mitt inferno. Grundskolan var mildare än högstadiet, mina klasskompisar var stöttande och omtänksamma bortsett från ett klasskamrat. Av ren otur blev denna klasskompisen en nära vän till mig som var trevlig i början men visade sig vara elak. Hon lyckades sänka mitt självförtroende så pass mycket att jag kände inget värde av att lämna henne trots att mina klasskompisar försökte övertala mig. Jag intalade mig var dag att jag är ful, värdelös, inkompetent och särskilt socialt oskicklig.

Efter puberteten förändrades min attityd och därav mitt liv. Uppenbarligen är människor och känslor svårt för mig är men jag tänkte att studier kanske kan vara min styrka. 12 år gammal var mina enda sysslor att läsa böcker, artiklar, plugga och spela fotboll på rasterna.

Högstadiet var värst. Få människor förstod mig, vissa mobbade mig och men jag hade ett par sanna vänner. Uppriktiga vänner som inte pratade illa om mig bakom min rygg, spred falska rykten eller grimasera så fort jag gick förbi. De pratade inte ont om mig framför mina ögon, skratta åt mina små misstag och var inte arg på mig trots att jag aldrig har haft någon slags kommunikation med dessa människor. I slutet av högstadiet fick jag det tillslut bekräftat varför allt detta på gick i 3 år men då endast av en person. Denna individ tyckte att jag brydde mig alldeles för mycket om skolan och personen var förmodligen inte ensam om att tycka det. Antaganden från närstående och mina vänner idag är att de var avundsjuka på mina höga betyg, min motivation, mitt engagemang, mina idéer och min ork. Framförallt hur jag lyckades att aldrig sluta prestera väldigt bra trots att de krossade mitt psyke. Jag lämnade högstadiet med stolthet över betygen men med oro över att något var fel på mig. Självmordstankar trappade igång och växte ju mer sommarens månader gick. Om det inte vore för min familjs övertygelser om en bättre framtid så skulle jag inte varit här idag.

Gymnasiet blev min vändpunkt. Jag slogs av en triumferande lycka då jag kom in på programmet jag sökte och insåg vilken enastående klass jag skulle ingå i. Jag kommer överens med alla i min klass och klasskamrater som jag sällan umgås med bryr sig om mig likväl. De uppskattar min möda i skolan och önskar givetvist lycka med skolarbetet vilket jag gör likaså. Trots att många inte umgås med mig i lika stor utsträckning som mina bundisar så ger deras leenden och hälsningar i korridoren en stor effekt på mig. Jag är evigt tacksam över att få vara en del av denna klass och hur väl de har behandlat mig.

Jag vet nästintill vem jag är, efter 1 års utredning av en psykolog, läkare och logoped konstaterades det att mina språkliga färdigheter och förmågan att tolka människors beteenden och situationer låg under genomsnittet. Däremot låg problemlösning och logiskt tänkande över genomsnittet. Det blev ett faktum att jag har funktionsnedsättningen autism men jag är mer än så. Jag är en empatisk och värdig människa som alltid tar ansvar för mina avsikter. Jag är bättre än mina omständigheter och jag har en oerhörd styrka inom mig ty det jag har gått igenom är mödosamt att lösa och hantera. Nej, jag kan inte sluta bry mig om skolan. Jag kan inte undvika min glöd och vilja att komma någonstans i livet. Jag kan inte sluta tro på mig själv och vandra på väg mot mina drömmar.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Kundvagn