Jag och min sjukdom - Andrés Osorio Rispe

Ända sen 10 års åldern har jag levt med en sjukdom. En inflammatorisk sjukdom som innebär en inflammation i kroppen som ger mig väldigt hög feber, ungefär 40°C.

En episod jag vill dela med er började i oktober 2018. Jag gick i skolan som vanligt, men sen hände något. Jag spydde utan anledning och mådde illa så jag blev hemskickad. Jag hatar att vara sjuk. Jag får dåligt självförtroende och vill typ bara att det ska vara över. Så jag väntade endast två dagar innan jag gick tillbaks till skolan. Men bara en vecka senare så upprepade sig samma sak igen.

När det var en vecka kvar av jullovet så märkte jag av de klassiska symptomen av min sjukdom. Frossa, hög feber, svaghet, dåligt självförtroende och längtan efter ett snabbt slut och med snabbt slut så menar jag döden eller hopp av att det bara var en vanlig liten förkylning, magsjuka eller liknande. Varje gång min sjukdom kickade igång så mådde jag inte bra varken fysiskt och psykiskt. Jag hade negativa tankar och längtade ofta efter döden. Ni kanske inte kan tro det, men tanken på att detta kunde vara hela livet, fick mig att gråta av smärta. En kille kan verkligen gråta.

Jag blev inlagd på Växjö lasarettet med puls och syremätare. Samma dag tappade talförmågan. Mamma och pappa kallade på sjuksköterskorna och pulsen blev låg. Jag blev nedsövd med morfin och förflyttades till Lund.

Väl framme i Lund togs morfinet bort och bytte mot en 15 cm lång slang ner vid sidan av min hals. Andra små slangar gav mig medicinen jag behövde, men jag jag vaknade inte. Jag låg i koma i en vecka.

När jag vaknade så såg jag mig omkring. Jag kunde bara röra på huvudet, mina muskler va så nedbrutna. Det första jag sa va “Mamá, papá donde estamos?” – Mamma, pappa vart är vi? Mamma och pappa grät av glädje för att jag hade vaknat.
Jag frågade vad som hade hänt och de sa att jag hade fått hjärnhinneinflammation på grund av att min lilla inflammatoriska vän hade satt sig på hjärnan. Jag blev chockad. Efter att ha sovit så länge fick jag huvudvärk och ökad risk för återfall om jag va vaken för lång tid i taget.

Dagar och veckor gick och jag mådde ännu sämre. Tanken på döden var extrem och upptog mina tankar konstant. Varje kväll efter att mamma och pappa somnat så försökte jag dra av alla slangarna som höll mig vid liv. Medicinerna började verka lite men jag tyckte inte det var nog. Men sen tänkte jag; hur hade mina föräldrar reagerat om de hittat mig död? Jag såg bilden av mamma och pappa som grät på min begravning. Bilden fick mig att gråta.

Efter att jag sett bilden i mitt huvud så inleddes en fight mellan tanken på döden och bilden av mina gråtande föräldrar. Varje gång jag försökte dra av slangarna så dök bilden upp och jag kunde inte ta livet av mig själv.

När kom tillbaka till Växjös Lasarett så kom mina vänner och hälsade på. Att bara se dem gjorde mig så glad att tanken på döden försvann, för stunden.
Jag pratade med en kurator varje vecka för att mina föräldrar anade att jag hade tänkt på döden. Att se dem bry sig så mycket byggde ett starkt band mellan oss. Bandet mella mig och mina älskade syskon blev också starkare.
Dagar gick och jag längtade efter skolan. mina klasskamrater och mina bästa vänner. Jag kunde inte gå riktigt utan att bli yr och inte heller inte vara vaken för länge.

Efter 1 månad så fick jag prova på att gå 1 h i skolan och allt gick bra. Det tog en bra stund innan jag kunde gå till skolan på heltid. men hälsan måste komma först.

Tillslut så började jag gå i skolan på heltid igen och allt kändes som vanligt.

Efter ett tag så kom tanken på att min sjukdom kan slå till när som helst, och tanken på döden tillbaka. Lyckligtvis så hittade jag ett sätt att övervinna tankarna genom att göra saker jag gillar, tänka positivt och börja träna friidrott. Sedan kom en till tanke fram; att jag aldrig skulle hitta kärleken för att jag trodde att ingen skulle vilja ha en sjuk kille som mig. Men, min sjukdom som gör mig stark, eftersom 60 % dör av hjärnhinneinflammationen och 40 % överlever. Bilden av min familj som kom upp i mitt huvud räddade mig från att dö, och jag tänker att alla hittar kärleken tillslut.

Idag så mår jag prima och även om jag får mina inflammatoriska anfall så fortsätter jag kämpa, för oavsett om jag faller så hittar jag alltid ett sätt att resa mig igen. Efter denna händelsen och mina värsta upplevelser så har jag alltid gillat att hjälpa andra som mår dåligt. Att tänka positivt och min familj har gjort mig till den jag är idag. Dödstankarna bryr jag mig inte längre om.

Jag tänker på denna upplevelsen ofta.
Men tänk att alla är älskade av sin familj
och då får man en påminnelse att man är älskad
och har en möjlighet att just kunna prata och berätta sin story.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Cart