Megan Jones

Min historia är en process som har hållits igång sedan 2009. Detta är en väldigt grov beskrivning över allt som hänt, men om jag skulle skrivit ner allt som har hänt hade denna texten blivit extremt långt, så jag ska försöka hålla mig kortfattat.

Hur som helst började allt när jag var 10 år gammal och kom hem från skolan en dag där jag möttes av något som var ganska ovanligt.

Det stod en massa bilar på uppfarten vid vårt hus.

Dörren stod vidöppen och jag såg min moster och hennes man samt min mammas bästa kompisar, alla packade ner böcker i stora flyttlådor men, senare fick jag reda på att det va mammas böcker som packades.

Min första reaktion var glädje och jag hälsade på alla med ett glatt humör, därefter märkte jag att Mamma och Pappa inte var hemma så jag frågade min moster vart dem var. Min moster sa: “Dem är i stan, dem kommer hem om ett tag”, vilket jag litade på så på initiativ så började jag hjälpa till med packningen. Efter ett par timmar kommer Mamma hem och jag ser att hon har gråtit. Min första tanke var vart är Pappa, jag frågade Mamma och hon sa att han var kvar i stan. Tanken slog mig aldrig varför han var kvar inne i stan. Senare fick jag reda på att han satt inne i häktet, och att dem skulle skilja sig. Detta kom som en chock för både mig och min lillasyster.

Vi flyttade från huset vi bodde i till vårt gamla hus och träffade inte min Pappa på en månad. Efter detta började jag se honom varannan helg, sedan utvecklades det till att jag bodde hos honom fem dagar och hos min mamma nio dagar. Tanken var att tillslut bo 50/50, det vill säga 1 vecka hos Mamma och en vecka hos Pappa. Detta gick dock inte som planerat, då jag när jag blev 12 år så hade jag rätten att få bestämma mer om mig själv eftersom det är så enligt svensk lag. Pappa tog detta i sin förtjänst och började på sitt försök till manipulera mig så att han skulle få som han ville. Detta rörde bland annat att han fick mig att tro jag var otillräcklig, oempatisk och att allt var mitt fel.

Många gånger, om inte alla gånger, trodde jag på honom och det fick mig att känna mig väldigt ledsen, ensam och otillräcklig. Han hade alltid dessa samtal med mig och min syster, om vad vi behövde göra för att allt skulle bli bra igen. I samtalen, som alltid var på Engelska, frågade han mig konstiga frågor som inte ens en vuxen skulle kunna svara på, dem var alltid konstigt formulerade och bestod av svårt språk. Så min respons var alltid: “I don’t know”, för jag hade ingen aning vad svaret på frågorna var.

Varje gång jag sa det så blev han arg på mig för han ansåg inte det jag svarade som ett riktigt svar.

Desto äldre jag blev, desto mer tjabbade jag emot och till sist började vi skrika på varandra. Jag började även rymma hemifrån, vilket bara ledde till fler problem.

Många av situationerna jag hamnade i va extremt jobbigt mentalt, med alla konversationer som vi hade. Men en del av gångerna blev situationerna även läskiga.

En av sakerna som var extremt mentalt jobbiga var att han behandlade mig och min syster på två helt olika sätt. Min syster var hans lilla ängel och han bråkade/skällde ALDRIG på henne, den skiten fick jag. Detta använde dock min syster i hennes förtjänst och gjorde pakter med Pappa för att hålla honom bort från mig.

En av dom mer läskiga situation som utspelade sig under tiden jag bodde hemma hos honom var när vi hade ett så kallat ”samtal”. Vi satt i köket och hade en konversation där jag inte orkade prata med honom mer, så jag ställde mig upp och var påväg upp till mig rum. Innan jag hann ta mig igenom vardagsrummet så sprang han efter mig och tog tag i mina axlar, därefter slängde han ner mig i soffan som var bredvid mig och slog till mig på armen. Min reaktion på det hela var total chock, och jag minns att jag tänkte om han kan göra detta, vad skulle detta kunna utvecklas till? Han har slagit till mig en gång till utöver denna händelse.

En annan mer läskig upplevelse jag hade var en dag när jag och min syster var på väg till skolan och just denna dagen hade vi fått skjuts av vår morfar. När vi kom fram till skolan så hör jag min syster säga ”Megan, där står Pappas bil”. Jag säger då direkt att jag inte hoppar ut ur bilen och min syster springer in i skolan och låser in sig på en toalett. När jag och min morfar ska köra bort från parkeringen blockerade min Pappa oss, detta följd upp till en rad olika försök till att ta sig ut ur situationen och tillslut krockar båda bilarna in i varandra. Efter krocken kommer jag och morfar bort från platsen och ser då att Pappa filmar allt, varför vet jag inte.

När jag var 15 så fick min mamma ensam vårdnad över mig och min syster och då fick jag ett mail från Pappa där det stod att han skulle bryta all kontakt med mig och min syster, för enligt han hade han redan “förlorat” oss. Reaktionen på detta mailet var mycket ilska och även sorg, detta var dock inte det sista jag hörde från min Pappa. Han började istället vad min mening är trakassera oss, för varje dag vi skulle till skolan med bussen skulle han alltid försöka sig på att resonera med oss men även försöka få oss att åka med honom. Detta höll på i några månader tills min syster ringde och skällde ut honom och efter detta har jag inte träffat eller pratat med honom.

Hur det är nu idag:

Idag har jag ingen kontakt med min Pappa och jag vill inte heller ha det. Jag vet inte heller vart han bor eller hur jag skulle kunna kontakta honom, vilket jag inte vill ändra på.

Idag tar jag även mycket lärdom av detta på grund av att dessa händelse fick jag växa upp mycket snabbt. Jag har fått en annan förståelse för världen och hur människor fungerar. Jag har blivit väldigt stark mentalt av mina problem med Pappa, jag har även lärt mig att jag är extremt empatisk och inte alls otillräcklig vilket är extremt värdefullt.

Min relation med min Mamma har växt utifrån detta då hon var en stor hjälp efter jag och Pappa hade bråkat.

Min relation med min syster är också guld värd tack vare detta, inte bara att hon skyddade mig från Pappa utan att jag också tog han om henne när hon hade det svårt såsom hon tog hand om mig. Hon är min bästa kompis och hon står mig extremt nära, och jag tror inte det hade varit samma utgångspunkt om detta inte hade hänt.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Cart