Samuel Fredriksson

Hej! Jag heter Samuel, och här är min story.

Jag är en helt vanlig 18-åring som går på gymnasiet, men utåt sett så har jag alltid varit den där jobbiga jäveln som alltid får höra att han har sådan hög social kompetens, verkar ha många vänner och även har det enkelt för skolan, men för mig så är det inte riktigt hela berättelsen. Vad som kan med en främlings ögon ses som något fantastiskt behöver nödvändigtvis inte vara lika fantastiskt för personen det handlar om, allt handlar om perspektiv.

Enligt mig så har min gymnasietid varit den bästa perioden i mitt liv. Jag har fått en massa vänner och hela tiden har allting bara varit positivt, utåt sett. Men som sagt så är det lätt att missa vissa delar av historien. Min gymnasietid har även haft sin helvetes sida. Den sidan av min historia började en kväll i mars 2016: Jag flyttade inför gymnasiet ifrån mina föräldrar till en ö i göteborgs skärgård, ihop med några kompisar, och en kväll så minns jag att jag låg på natten och tänkte på något. Jag hade något problem, kommer inte ihåg exakt vad, men det håller mig i alla fall ifrån att sova så jag går ut på en promenad precis som jag brukar göra när jag känner att tankarna är någon annanstans. Jag går min vanliga runda och avslutar med att sätta mig och titta ut över havet. Tankarna vägrar lägga sig och de börjar snurra mer och mer.

Jag kommer ihåg hur jag frös och tänkte ”fan va skönt att bara lägga mig här över natten och bara frysa, inte dö, men bara frysa, så jag inte behöver tänka mer”. Jag blev rädd för min egen tanke och samtidigt börjar de andra tankarna gå mer och mer upp i varv. Jag känner hur andningen blir mer och mer svårkontrollerad. Jag kan först inte röra på mig i någon minut men sedan springer jag. Jag springer hemåt, på vägen stannar jag för att jag känner att jag måste sparka och slå på något. Jag sparkar det hårdaste jag kan på träd efter träd och tillslut sparkar jag in en buckla på en papperskorg innan jag fortsätter springa. Halvvägs hem fipplar jag upp telefonen och ringer en vän. Min andning är i denna stund lik någon utan kondition som sprungit ett Marathon en något annat, jag rent av hyperventilerar samtidigt som min kompis svarar.

                      ”Hej”

När jag hör rösten bryter jag ut i gråt och behöver återuppta mitt sparkande. Min underbara vän lyckas tillslut få ner min okontrollerade andning och efter det så tar jag mig hem i vanlig gångtakt. Jag lägger mig på sängen och somnar, gjorde att jag förminskade händelsen. Detta var min första upplevelse av en ångestattack, men det visste jag inte då. Jag tog inte denna händelse så allvarligt då jag hade fått bilden av att en ångestattack är något som är mycket värre. Nu i efterhand med facit i hand kan jag säga att en obehagkänsla kan vara en ångestattack, det behöver inte vara något superjobbigt utan alla upplever ångest på olika sätt. Bara för att din ångest inte känns lika allvarlig så är den inte mindre farlig.   

Dessa känslor fortsatte. Men eftersom jag också kände att gymnasiet var skitkul och att det verkligen var det bästa som hade hänt mig i hela mitt liv så jag tyckte ändå att jag mådde relativt bra.

Jag förstod inte vad som höll på att hända vilket inte var så konstigt då allt hände för första gången. Känslan av att förstöra för andra genom att vara en börda var enorm. Detta resulterade i att jag höll inne de mesta för mig själv med få undantag. Jag ville inte göra en stor grej av de och jag levde ju fortfarande så varför skulle det vara något speciellt med mig?

Så lösningen som jag kom fram till då var att jag behövde ändra på mig och må bättre helt enkelt bara sådär, det skulle vara lätt och bäst för alla.

Tyvärr så fungerade inte dessa “planer” utan problemen fortsatte. Jag ville nu ofta gråta innan jag skulle sova, men det gick liksom inte. Något försök till hulkningar började på insidan och sen börja bröstkorgen skaka. Skakningarna spred sig över hela kroppen och till slut så låg jag där om kvällarna och hela kroppen skakade. Men jag fortsatte jämföra det med min uppfattning av ångest och konstaterade så fort jag hittade en ynka olikhet att jag inte mådde tillräckligt dåligt för att göra en grej av det. Dessa skakningar var väldigt otäcka men jag liksom “accepterade” det och min dåvarande lösning var att bara låta det hända.

Ibland kom det jag idag förstår var grov ångest även i skolan. Men eftersom jag hade min egna uppfattning av vad ångest handlade om så jag valde att inte reflektera om det. Jag tyckte jag var en helt normal kille, och att många säkert känner så. Men i alla fall, när de kom i skolan var det som att man liksom blev socialt handikappad. Jag orkade inte ta mig in i diskussioner, jag satt bara där tyst och sedan behövde gå iväg till en toalett för att släcka lampan, sjunka ned till golvet och andas ett tag för att bli lugn.

Efter en tid kom även tankarna kring mat. När jag skulle äta så kom det bara en stor klump i magen och det kändes lite som att jag skulle kräkas så fort jag la mat i munnen. Återigen blev jag första gången lite rädd men efter några gånger lärde jag mig att trycka ner maten. Ibland blev dock portionerna mycket små. Detta gjorde mig förvirrad, om man har en ätstörning skulle man ju i mina tankar känna sig tjock, men det gjorde inte jag, så det kunde ju inte vara något man behövde hjälp med enligt mina dåvarande tankar.

Mina problem fortsatte men också så mina tankar om att mitt mående. Jag fortsatte hålla det inne just för jag emellanåt fortfarande mådde bra. Det tog ända fram till terminsslutet innan min bror fick reda på det. Innan dess var det endast mina tre närmaste vänner som visste något. Det var en dag som de bara brast och jag berätta allt. Ja, det kändes förjävligt då och några dagar efter, men det fanns ändå en trygghet i att min bror visste. Min fina brors reaktion var att han, precis som mina vänner innan, frågade om jag inte skulle söka hjälp. Jag var ju mest arg på mig själv att jag inte kunde hålla ihop det i stundens hetta och sa nej.

Efter två ytterligare veckor av dagliga panikångestattacker på mitt sommarlov insåg jag äntligen att det var dags. Jag bad min bror ringa till ungdomsmottagningen, men det var mitt i sommaren och den absolut sämsta timingen att söka vård så jag fick en tid i mitten av augusti (det här var i juni). Min fantastiska bror ringde även till vårdcentralen och fick höra att jag skulle gå dit på dropp in. Jag gick till vårdcentralen, och medans jag satt i väntrummet så började jag tänka på att jag skulle in till en doktor och säga ”jag mår lite dåligt psyikist”, detta gjorde mig så illamående att jag var tvungen att springa in till toaletten för att spy. Efter vad som kändes som en evighet sa de mitt nummer och jag fick gå in till läkaren. Jag kommer än idag ihåg exakt hur det kändes att säga de där orden för första gången, och att faktiskt säga de var inte bättre än tanken av att säga det. Även här fick jag dock höra ”vi återkommer om 2 månader då vår psykolog kommer tillbaka”.

Efter två månader kom mitt första kurator-besök och jag hatade det. Det resulterade dock i att jag fick en ny tid på ungdomsmottagningen. Efter mitt första möte med henne kändes det värdelöst och jag fattade inte alls var jag skulle komma. Jag minns att jag fick någon bok som jag bara ville slänga i soptunnan. Hon bad mig även berätta för mina problem för mina föräldrar vilket var enligt mig var helt onödigt, det skulle ju bara leda till att de oroade sig och frågade en massa.

Trots dessa känslor gick jag ändå tillbaka till denna kurator och det kändes inte annorlunda andra eller tredje gången, men som tur var så fortsatte jag. Jag beslutade även en dag för att skicka ett sms till mamma där det typ stod ”jag har mått psykisk dåligt och gått till en kurator, fråga Viktor (min bror) om du vill veta mer”. Efter jag skickat detta sms kändes det återigen dåligt, ända tills jag fick svaret ”okej pratar med Viktor”, då jag insåg att det inte alls behövdes så många frågor.

Idag, 1,5 år senare, är jag bästa vän med min kurator och pratar om mina tankar kring mitt mående med så väl min mamma, pappa och bror. Men tyvärr så blev det ingen dans på röda rosor. Höstterminen och vintern i 2an var inte en rolig historia. Jag mådde betydligt sämre än vad jag gjort tidigare och fick extrema panikångestattacker, självmordstankar m.m. Men tack vare att jag hade sökt hjälp så hade jag någonstans att vända mig till, jag hade någon att prata med. Jag är 100% säker på att om jag efter mina första ångestattack-känslor skulle sökt hjälp och pratat om det så hade jag inte behövt gå igenom allt det andra. Men jag gjorde inte det för när man mår dåligt så ser man inte det själv, hjärnan förminskar problemet och löser det genom att trycka in det. Som ni läst gick jag igenom de jag idag vet är dagliga ångestattacker och en ätstörning men tyckte att jag mådde relativt bra. Idag inser jag att detta var helt sjukt och att jag behövt gå igenom så mycket i onödan bara för att jag höll inne det. Sök hjälp, du kanske inte tycker att det är farligt, men det skadar inte utan förebygger och hjälper vid senare tillfällen om du vet vart du kan vända dig.

Du är viktig! Kom ihåg det och ta hand om dig själv!

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Cart