Tarek Arnaout

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Det började med att jag klev in i klassrummet och blir introducerad av läraren. De säger till mina nya klasskamrater att man ska se efter den här nya eleven, man ska få den här eleven att känna sig hemma och välkommen. Jag gick in och satte mig vid bänken, lektionen fortsatte och några minuter efter så var det rast. Jag förstod inte svenska, allt var främmande, allt var nytt och det kändes läskigt.

Jag går ut och ser hur alla mina klasskamrater leker, vissa spelar fotboll och andra kastar basketbollar, alla kände ju redan varandra. Just det minnet från den där rasten, varje rast i tre år satt jag alltid på samma bänk och kollade ut på dessa ungdomar, medan de lekte. Jag kände mig isolerad, utfryst och då skämdes jag över vem jag var och hur jag såg ut. Den här utfrysningen var värre än mobbningen, när ingen ser en så glömmer man att man existerar, man känner att man inte borde finnas. Jag kände mig ofantligt liten.

Mobbningen varierade mellan hur jag såg ut, vart jag kom ifrån, hur min familj såg ut, min religion, att jag var muslim även hur jag pratade. Men utfrysningen var mycket värre.

Jag kommer så tydligt ihåg de timmar jag ägnade på en bänk på skolgården då jag tittade på när alla klasskamraterna lekte. I min familj, där vi kommer ifrån, om man ser någon lida så går man fram och erbjuder en hjälpande hand. Därför hade jag alltid min familj att luta mig tillbaka mot. Att ventilera för om dagen, om vad som var jobbigt och vad som kändes tungt.

I tre år gick jag på den skolan. I slutet på trean fick jag reda på att vi skulle flytta till Ronneby för att mamma fick nytt jobb där. Det var då jag kände hopp, att jag kunde börja om på nytt och försöka skaffa mig nya vänner, att jag kunde lämna det dåliga bakom mig. Det var nya människor och jag hade förhoppningar på att det skulle bli bättre. Jag hade börjat lira fotboll i Ronneby vid den tiden och hade börjat lära känna några från laget. Vissa av dem gick redan på den nya skolan som jag skulle börja på, så jag kände mig mycket tryggare.

Jag minns första dagen när jag blev introducerad till den nya klassen. För första gången såg jag leenden istället för döda blickar. Jag såg vänlighet, och jag kände hopp. Helt plötsligt uppskattade min omgivning mig, det kändes som att min existens började spela roll. Men den känslan bleknade fort, för kort därefter bestämde sig min föräldrar för att flytta tillbaka till Växjö vilket fullständigt krossade mig. Jag kände mig förråd, sviken och började bygga upp ett hat för mina föräldrar.

Återigen i Växjö så hade jag börjat på samma gamla klass som jag tidigare gick på, med samma klasskompisar. I klassrummet såg jag också nya ansikten bland de gamla, en av dessa var AdnanDenna gången tänkte jag bara fokusera på mig själv, fokusera på plugget och strunta i att försöka passa in och bli accepterad.

Efter mellanstadiet så började jag på Arabyskolan och gick årskurs 7 där, nu var det nästan bara nya ansikten. Fast även här fokuserade jag bara på plugget, och försökte nå upp till de krav och förväntningar som mina föräldrar hade på mig. Men betygen sjönk, och mina föräldrar undrade varför jag inte fick A. Det kändes som att mitt värde bestämdes av de bokstäver jag fick på mina prov.

När jag gick på högstadiet blev jag bättre vän med Adnan och under sommarlovet innan årskurs 8 var jag bortrest i 3 månader. När jag kom tillbaka så frågade Adnan vart jag hade varit. Det överraskade mig att han hade tänkt på mig. Varför spelade jag roll för någon, jag hade aldrig gjort det innan. Att han hade lagt märke till mig var något helt nytt, jag kände mig helt plötsligt behövd och uppskattad. Det var första gången jag kände mig så.

Ett av mina finaste minnen kring min vänskap med Adnan var den dag dagen han stod framför klassen och berättade om vår vänskap. Han avslutade allt med; “Tarek är min bästa vän”. Han stod och berättade om mig, han la mig i fokus. Jag fanns äntligen och andra började kolla på mig istället för igenom mig.

Han är anledningen till varför jag vill hjälpa människor idag, han bevisade att mitt existens spelade någon roll, att jag hade ett värde. Han lyssnade lyssnade när jag verkligen behövde det och visade att han såg mig utöver det ytliga. Han hade fyllt de tomrum som fanns inom mig, jag var inte längre på minus, han var både min familj och min vän.

Inte en enda gång berättade han att han mådde dåligt. Den här skammen jag hade växt upp med, den här skammen om att inte våga prata med någon eller öppna upp sig. Om att jag inte var tillräcklig. En skam som även han hade som jag inte visste någonting om.

Jag tänker på det varje dag.

Tänk ifall någon påminde honom om att han var älskad,
eller gav honom möjligheten att prata, och berätta sin story.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Cart