Våga be om hjälp – Kasper Berglund

Att prata om min psykiska ohälsa som jag haft sedan jag var runt tolv är något jag hade väldigt svårt med i början. Men något jag kan prata öppet om idag. Jag var runt 12 när jag först märkte själv att jag inte mådde lika bra som de andra i klassen. Just då fattade jag inte vad det var som pågick då ingen hade pratat om psykisk ohälsa med mig innan. I samma veva så skiljde sig mina föräldrar och jag kände att jag inte ville belasta de med mer än vad de redan hade.

Det gick cirka ett halvår innan jag började samla mod för att berätta för Pappa. Men runt samma tid så gick min Farfar bort, Och helt plötsligt var jag tillbaka på ruta ett. Jag valde återigen att inte berätta. Och det tog mig så lång tid innan jag hade fattat samma mod som då att då kände jag, som hade börjat må sämre och då hade börjat få självmordstankar att det hade pågått så länge att det kändes som att han inte skulle tro mig. Vilket han självklart skulle och jag känner mig som en idiot för att jag inte berättade tidigare.

Men jag gjorde inte det. Istället lät jag det gå så långt att jag var vaken varje natt och tänkte hur mycket bättre alla runt skulle ha det utan mig. För det är så man resonerar när man mår så dåligt att man inte ser något hopp oavsett vart man kollar. Allt man ser är bara lidande och plågor. Det spelar ingen roll om man har underbara vänner runt om en som stöttar en varje dag, som jag har idag. Istället för att uppskatta att folk lägger sin tid på en så känner man sig bara som en börda. Och detta tänkandet pågick i flera år, vilket ledde till sömnproblem, vilket gör saken bara värre då bristen av sömn gör att man inte kan tänka klart. Något man redan har svårt med att göra när man mår så dåligt som jag gjorde då.

Men min stora vändpunkt blev när jag flyttade hemifrån vid 16 för att plugga på en musikskola. Då musiken var en av de få saker som hade hållit mig igång så länge. Och blandningen av att vara runt människor som vågade prata öppet om att de mådde dåligt och att jag fick en gitarrlärare som jag vågade prata öppet med gjorde att tillslut efter 4 år i tystnad så fick jag äntligen modet att söka hjälp. Jag började ta antidepressiva och sömntabletter. Och berättade efter några veckor för mina föräldrar.

Efter lite mer än ett halvår så slutade jag ta mina antidepressiva då jag inte gillade hur jag blev på de. Men när jag började ta dem så behövde jag det. Antidepressiva fungerar så att de sätter dig i ett stabilt läge, du har inga “extrempunkter”. Du är inte ledsen, men du är inte glad heller, du bara är, eller så jag upplevde det. Alla upplever det olika. Men något som hjälpte mig förutom medicin var att skriva låttexter. Något som gav mig en chans att uttrycka mina känslor.

Men tiden gick och jag började må bättre, hade fortfarande dagliga panikattacker, men nu hade jag vänner runt mig som kunde hjälpa mig. Något som fick mig att uppskatta livet mer och mer. Självklart hade jag dåliga dagar, ibland riktigt dåliga dagar då det kändes som att jag var tillbaka på ruta ett där jag kunde tro igen att alla skulle ha det bättre utan mig, men med vänner runt om mig som visste vad jag gick igenom som kunde hjälpa

Idag mår jag bra. Jag är inte helt fri från depressionen och det kanske jag aldrig kommer vara men jag har lärt mig leva med det. Jag har lärt mig att det är okej att må dåligt, oavsett om man är kille, tjej eller något annat. Man har dåliga dagar, och ibland måste man ha dåliga dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna. Medans jag skriver detta så har jag inte haft en panikattack på över ett halvår. Jag går inte på några mediciner, jag har inga självmordstankar eller självskadebeteende. Utan idag kan jag säga att jag mår bra utan att ljuga. Idag kan jag kolla tillbaka på min resa och ändå uppskatta den, för den har gjort mig till den personen jag är idag och även om jag ångrar mycket saker jag gjort så har de gjort mig till den jag är idag.

Men varför skriver jag detta? För i Sverige så är det 1200 personer som väljer att ta sina liv varje år. Där 70% är killar och 30% är tjejer. Psykisk ohälsa är något som har börjat pratas om mer och mer men inte tillräckligt. Många får hjälp för sent och kanske av samma anledning som jag valde att inte berätta för någon först.

Lider man av depression så förminskar man det i sitt huvud. Och till slut så kan man komma till den punkten jag pratade om innan. När man inte ser något hopp oavsett vart man kollar. Man ser ingen anledning till att fortsätta leva. Och man hamnar så djupt i det att man genuint tror att folk skulle ha det bättre utan en. Och det är en hemsk plats att vara på.

Något man inte tänker på, eller snarare tror på är hur hårt det påverkar personer runt om en om man skulle välja att ta sitt liv. Ens nära kommer skylla på sig själv och de kommer aldrig sluta tänka “om jag bara hade gjort såhär..”. Något jag läste när jag mådde som sämst var “självmord tar inte bort smärtan, det för bara vidare den till andra”. Och just det tankesättet påverkade mig otroligt mycket och fick mig att vilja åtminstone försöka må bättre, men jag vågade inte ta det steget förens några år senare

Så mår du dåligt, gör inte det misstaget jag gjorde, be om hjälp. Våga be om hjälp, våga berätta för någon att du inte mår bra. Våga ta tag i din psykiska ohälsa och skaffa professionell hjälp. Man kan inte göra allt själv och det är okej att be om hjälp även om du är kille. Det är okej att må dåligt, allt är inte alltid på topp men låt inte ditt mående gå så långt att du inte längre vill vara kvar. För även om livet kan verka vara förjävligt ibland så är det lika vackert.

Vi lever i ett samhälle där 1200 personer mister sina liv till psykisk ohälsa, vi lever i ett samhälle där en femtedel av befolkningen lider eller har lidit av depression. Det är dags att vi börjar prata öppet om det. Och mår du dåligt så ber jag dig, våga ta hjälp.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Dela storyn

×
×

Cart